#blockad – Vi visade solidaritet

Måndag kväll. Jag ringer till några av de flyktingar som sitter inlåsta på Migrationsverkets förvar i Flen. Imorgon, tisdag, ska de utvisas till Irak. Yasser Hanna är en av dem. Han är kristen och flydde från Irak för fem år sen. Här i Sverige har han arbetat som bilmekaniker. Varje gång han pratar med sina barn i telefon så gråter han, hans son är fyra år och dottern är tre år. Barnen gråter också. De är rädda. De förstår att de håller på att förlora sin pappa. De är i Sverige tillsammans med sin mamma, snart är deras pappa i Irak.

Yasser är förtvivlad, han säger till mig gång på gång ”Jag har bott i Sverige i fem år, arbetat som bilmekaniker och betalt skatt. I Sverige har jag mina syskon, min fru och mina barn. I Irak har jag ingenting. Ingenting. Varför ska jag utvisas?”

Tisdag. Det kommer uppgifter att det är 40 flyktingar som ska utvisas från Flen, jag bestämmer mig för att åka dit istället för att åka till förvaret i Märsta. Jag tar tåget till Flen och blev upphämtad av vänner på stationen. Vi kör mot förvaret och på vägen möter vi första polisbilen. Vi parkerar några hundra meter ifrån förvaret. Vi hinner knapptgå ut ur bilen innan det rullar upp en stor polisjeep.

”Vi kör en PL 19” säger de i polisradion. Två bolisbilar till dyker upp, och något som liknar civilpoliser. Vi blir visiterade, de kollar igenom fåra väskor, de tar våra personuppgifter. En av mina vänner ville inte identifiera sig. Han blir ”omhändertagen”, 8 poliser står runt omkring honom.  De håller honom i 30 minuter innan de tillslut släpper honom. Men de behåller hans banderoll.

Jag frågar en kvinnlig polis som ser ut att vara den som bestämmer varför de beslagtar en banderoll. Vad kan de möjligen utgöra för hot? ”Det är ett beslut” svarar hon. Jag frågar igen, varför har det tagits detta beslut? Då börjar hon och en manlig polis att höja rösterna. Tillslut säger den kvinliga polisen ”Vi frågar inte vår chef varför, vi bara verkställer besluten. Vi har fått lära oss att göra så, om man ska fråga varför tar allt väldigt lång tid. Det kan du fundera på.

Jag svarade att hon kanske skulle fundera över hur de flyktingar som nu ska utvisas till Irak mår. ”Det har jag inte tid med” blev svaret. Senare fick jag veta att denna polis var samma som vid förra deportationen från Flen bussade en polishund på en aktivist som blev biten i knät och allvarligt skadad.

Också den här gången hade polisen med sig hundar, de satt i bakluckan på flera bilar och skällde.

Jag gick ett varv runt det gigantiska område som polisen hade spärrat av. Förvaret består till stor del av trevåningshus. Byggnanderna liknande en folkhögskola där all kreativitet och glädje hade försvunnit. Istället var det helt dött, det syntes inget liv i några fönster. Allt som fanns var en obehaglig känsla i magen.

Runt kl 20 sätter sig några aktivister på vägen framför en polisbil. Då rusade poliserna ut knuffade bort dem och kastade sig över en aktivist. Först var en äldre polisman som direkt drog batongen och slog. Han hade inte en batong av den nyare modellen (fjäderbatong?), det var en gammal vit batong. Trots att aktivisten inte gjorde något motstånd utan bar satt där på asfalten slog polismannen med batongen. Aktivisten bars in i en polisbuss och ”avvisades”.

En stund senare när det hade blivit mörkt kom ett gäng polisbilar och en grå buss av märket Setra på vägen mot förvaret. Bussen hade inga registreringsskyltar eller företagsloggor. Det är inte första gången som polisen mörkar vilket bussbolag som används vid utvisningarna. Vid en deportation från Göteborg användes vita bussar som vi senare kunde avslöja vilket bussbolag de tillhörde.

Flera aktivister ställde sig ivägen för bussen och då rusade poliserna ut. Först var den igen den äldre mannen med den vita batongen. Han skrek högt och var aggressiv. Det värsta var att se hans blick, han var väldigt arg, han ville slå med sin batong.

Bussen åkte in till förvaret och därefter meddelade polisen att ”PL 24 området är utökat”. Nu hade de avspärrat ett ännu större område. Några aktivister stod vid den osynliga avspärrningen, andra byggde för fullt barrikader av grenar som de bar in från skogen.

Efter ett tag ser jag hur bussen som står inne på förvaret börjar rulla mot den andra utfarten. Vi börjar springa. Jag struntar i det så kallade ”PL 24 områden” och börjar springa. När jag kommer till den andra utfarten har jag hunnit ikapp bussen och jag ställer mig framför. Hela eskorten med den grå bussen och alla polisbilar stannar. För ett tag känns det som allt står stilla.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Yasser och de andra flyktingarna som satt inne i den där bussen såg mig. Att de såg att vi var där, att vi gjorde motstånd. Att vi var där för att visa solidaritet med dem.

Poliser hoppar ut ur polisbussen som är längst fram. Några poliser kommer fram, först är den äldre polisen. Han skriker ”vem är du som springer så jävla snabbt? Nu ska du passa dig jävligt noga. BACKA! BACKA!” Jag var lugn och började gå bakåt. Jag ville vända mig så jag kunde se vart jag satte min fötter, men polismannen hade framme sin vita batong och knuffade mig i bröstet flera gånger. Jag försökte prata med honom och men han var helt okontaktbar.

När vi kom till en stenmur som var ca 1 meter hög knuffade han ner mig. Efter det kom en annan polis som tog tag i mig och förde bort mig, han var lugnare men sa också åt mig flera gånger ”om du inte passar dig skickar vi hundarna på dig. Det gör ont”.

Jag fick sitta ner på asfalten med poliser omkring mig, jag var kanske 20 m från bussen med flyktingar. Framför den gråa bussen fanns en polisbuss och bakom den räknade jag till ytterligare 7 polisbussar/ bilar. Förutom detta fanns också ytterligare polisbussar och bilar bussar vid den andra avspärrningen där de motade bort aktivister. Såhär såg det ut:

Jag fick sitta ner på asfalten i kanske 10 minuter. Sen släppte de mig. När jag gick mot den andra avspärrningen mötte jag poliser med batonger, hjälpar och hundra. Hundarna skällde.

Nu hade hela eskorten åkt mot Arlanda. Vi hoppade in i en bil och åkte mot Märsta.

Under tiden i Märsta hände detta:

Istället för att åka till Märsta åkte vi direkt till Arlanda. Där var vi vid grind 1 och andra aktivister var vid Cargo city. Hos oss hände det ingenting, inga poliser syntes till. Efter ett tag ringer en vän och berättar att bussen med flyktingar från Flen och bussen från Märsta har åkt in på flygplatsområden.

Besvikelsen var enorm. Bara en tung känsla av ångest och maktlöshet. Vi började åka hemmåt, en lång resa. Men det är ingenting mot den resan som flyktingarna som utvisades gjorde. När vi satt på pendeltåget satt de på flygplanet. Flyktingarna får lugnande medel och de sitter i handbojor under utvisningen. På planet är det två poliser på varje flykting. Imorse lär de ha landat i Irak. Helvettet de flydde ifrån.

—-

När jag såg detta imorse började jag gråta. Det visar hur hemsk och rå Svensk migrationspolitik är. Men det är också ett starkt bevis på att det vi gör vi på blockaderna spelar roll. Vi visar solidaritet.

—

Hur skulle du kännas om din mormor och morfar blev lurade av polisen och utvisades till Irak? Det hände Rita Merza i tisdags, läs det här.

Läs också Matilda Utbult, Elin Lundell och Emilia Bjuggren om blockad i Märsta!