”Ingen bryr sig någonstans”

Ledare publicerad i Gotlands Folkblad, Piteå-Tidningen, Värmlands Folkblad och Tidningen Ångermanland ~ 27 februari

***

En servitris går fram till ett större sällskap män och frågar om de har allt de behöver. Mannen närmast ser servitrisen djupt i ögonen och tar tag i hennes rumpa. ”Jag fick lirka mig ur hans grepp med våld”, berättar hon.

En vårdtagare slickar på sitt finger och för det sedan mot armen på vårdbiträdet. ”Jag tyckte det var jätteäcklig”, säger biträdet.

”Ingen bryr sig någonstans” säger en undersköterska som jobbar i äldrevården om sexuella trakasserier.

Den internationella kvinnodagen närmar sig med den de nödvändiga påminnelserna om att vi lever i samhälle som är långt ifrån jämställt. Ett uttryck för detta är sexuella trakasserier, som också är ett vanligt arbetsmiljöproblem. Det visar en LO-rapport som släpps inom kort.

Att sexuella trakasserier nästan uteslutande drabbar kvinnor förvånar ingen som förstått att vi lever i ett patriarkalt samhälle. Men det finns en klassaspekt också här. Sexuella trakasserier är dubbelt så vanligt bland kvinnor i arbetaryrken jämfört med kvinnor i tjänstemannayrken. Var tionde arbetarkvinna har under de senaste tolv månaderna blivit utsatta för sexuella trakasserier på jobbet.

Och det är inte enstaka händelser det handlar om. Sju av tio som utsatts uppger att de drabbats tre till fyra alternativt fem gånger eller fler de senaste tolv månader. Vanligast är problemet inom vård och omsorg, hotell och restaurang men även inom handel. Allra mest utsatta är de, ofta unga, med otrygga anställningar.

Sexuella trakasserier är ett samhällsproblem. Mycket måste göras på samtliga nivåer för att förändra föreställning att män har rätt till kvinnor och därför kan kränka psykiskt och fysiskt. Männen är problemet och måste därmed ta sitt ansvar.

Men det som sker på arbetstid är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivarens är skyldig att arbeta förebyggande mot sexuella trakasserier, upprätta planer för hur sexuella trakasserier ska hanteras samt att informera de anställda.

Trots detta har endast sex av tio LO-medlemmar fått information från sin arbetsgivare om sexuella trakasserier. Bland unga LO-medlemmar, där behovet av information är som störst, har 75 procent inte fått någon information.

Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar. Särskilt tungt ansvar vilar Visita, Svensk Handel och Sveriges Kommuner och Landsting samt privata vårdgivare.

För att komma rätta med problemet krävs också att maktbalansen på arbetsmarknaden förändras. Problemen är allra störst bland unga arbetarkvinnor med osäkra anställningar. Det är svårare att kräva sin rättigheter när inte vet om du har jobb imorgon, det råder en låt gå-princip och arbetsgivarens inställning kanske är att kunden alltid har rätt.

Därför krävs också starkare fackförbund och förstärkt arbetsrätt.

Posted in Feminism, Ledare | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment

Krona för krona är så 90-tal

Ledare publicerad i Gotlands Folkblad, Piteå-Tidningen, Värmlands Folkblad och Tidningen Ångermanland ~ 13 februari

***
För första gången i modern tid ligger styrränta på minus. Igår meddelade Riksbankens ordförande Stefan Ingves reporäntan sänks till minus 0,1 procent. Det betyder att bankerna får betala för att sätta in pengar på Riksbanken. Syftet är att bankerna i högre grad ska låna ut till företag och privatpersoner för att öka konsumtionen och få fart på ekonomin.

Redan när styrräntan under förra året sänktes till noll stod det klart att Riksbanken snart tömt ut alla sina möjligheter. Ansvaret för att få fart ekonomin är politiskt.

Sedan en tid tillbaka står det klart att regeringen kan ta lån till en ränta på 0,6 procent. Det är alltså närmast gratis för staten att ta lån. Samtidigt finns stora behov av investeringar. Bostadsbristen är enorm. Det behövs byggas 35000-40000 bostäder per år enligt statens bostadskreditsnämnd. Nära hälften av landets kommuner uppger att de har bostadsbrist. Det behövs stora investeringar i järnväg, kollektivtrafik och infrastruktur för att binda ihop landet och göra det möjligt för fler att resa kollektivt. Välfärden går på knäna och mer personal behövs i både sjukvård och skola. Samtidigt rinner tiden ut för att stoppa klimatförändringar. Det behöver göras en grön omställställning. Nu. Och om dessa investeringar görs kan också arbetslösheten pressas nedåt.

Att, som den bortröstade högerregeringen, ta lån för att sänka skatten gjorde några få rika men samhället fattigare. Om staten istället lånar till investeringar i det vi har gemensamt och alla har användning för blir vi rika tillsammans och fler kommer i arbete.

För att detta ska vara möjligt krävs en förändrad ekonomisk politik. Det finanspolitiska ramverk som råder idag med överskottsmål och utgiftstak skapades på 90-talet när socialdemokratiska regeringar rensade upp efter ekonomisk kris och borgerligt styre. På senare tid har högern tagit upp kampen med Socialdemokraterna om vem som kan vara mest 90-tal och hårdast försvara detta ramverk.

Det ekonomiska läget har förändrats. Nu kräver både fack, näringsliv, ekonomer och Internationella valutafonden istället investeringar. Den restriktiva politiken har inte varit ansvarsfull utan har orsakat stor skada för ekonomin i Sverige och Europa. Även de mest fanatiska anhängarna av åstramingar, som Finland, börjar vackla.

Trots detta håller finansminister Magdalena Andersson (S) fast vid principen krona för krona, alltså inga lån till investeringar. Det kan stå regering dyrt. Reformutrymmet är närmast noll slog det . Om regeringen ska kunna genomföra några av sina vallöften och slippa skära ner krävs skattehöjningar eller lån. Sannolikt både och.

Att binda fast vid samma gamla politik när omvärldens förändras är varken ansvarsfullt eller pragmatiskt. Det är dogmatiskt. Det är dags för regeringen att inse att 90-talet är över.

Posted in Ledare | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Kaptenen lämnar sitt sjunkande skepp

Ledare publicerad i Gotlands Folkblad, Piteå-Tidningen, Värmlands Folkblad och Tidningen Ångermanland ~ 30 jan

Göran Hägglund avgår som partiledare för Kristdemokraterna meddelade han på torsdagen. En ny partiledare ska utses på extrainkallad partistämma senare i vår.

I varje val där Hägglund varit partiledare har KD backat. Under Hägglunds 11 år som partiordförande har stödet halverats. Faktum är att KD inte klarat riksdagens 4-procents spärr de senaste valen om det inte varit för stödröster från andra högerväljare. Vad Hägglund lämnar efter sig är ett parti i kris.

KD var som allra störst i valet 1998. KD ansågs stå för något nytt och Alf Svensson var populär. KD pratade inte så mycket om höger och vänster utan fokuserade på att samhället ska se till den lilla människan. Samtidigt avslöjade undersköterskan Sarah Wägnert vanvård inom vården. KD låg rätt i tiden.

2011 satt KD i regeringen och ansvarade för sjuk- och äldrevård när det avslöjades att Carema skurit ner så mycket på personalen att bland annat blöjbyten inte hanns med. Det blev tydligt att KD inte längre försvarade den lilla människan utan de stora vårdkapitalisternas vinster på dessas bekostnad.

Under Hägglunds tid har KD blivit en del av Alliansen och dess profil har blivit mer allmänborgerlig. Motståndet mot aborträtt och HBTQ-personer finns kvar men har tonats ner. Den interna kritiken har främst handlat om att KD tappat sin högerkristna profil.

2011 utmanade Mats Odell Hägglund om partiledarposten och fick stöd av en rad tunga partidistrikt samt ungdomsförbundet. Efter en lång strid segrade Hägglund.

Efter valnederlaget 2014 har KD främst talat om migration och integration. Hägglund har i svepande termer talat om ”för höga bidrag” trots att den högsta dagsersättningen för asylsökande är 71 kr om dagen.

Hägglund har också föreslagit att uppehållstillstånd ska bli tillfälliga och inte permanenta. Hur rädsla för att utvisas tillbaka till det helvete man flytt ifrån ska bidra till integration är oklart.

Vart ska KD ta vägen nu när Hägglund avgår?

”Islamismen är det största hotet mot demokratin” skrev Sara Skyttedal, ordförande i ungdomsförbundet, i en artikel som publicerades tidigare under dagen.

Skyttedal bortser helt från attacker mot moskéer och synagogor, nazisters våld i Kärrtorp och Malmö, Lasermannen och Peter Mangs och terrordåden på Utöya för att driva igenom sin tes.

Är det genom att snegla på SD som KD tänker sig möta framtiden? Erfarenheter från grannländer visar att det är en strategi som sannolikt allra främst kommer gynna SD.

Om KD ska ha någon framtid måste de återigen stå för något nytt. Något annorlunda. Kanske är det genom att fånga upp besvikna gammelmoderater genom att bli mer konservativa?

Kanske är det genom att återgå till att värna människan i frågor som sjukförsäkringar och äldrevård?

Just nu ser KD:s framtid väldigt mörk ut.

Posted in Ledare | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Solidaritet som förenar

Ledare publicerad i Gotlands Folkblad, Piteå-Tidningen, Värmlands Folkblad och Tidningen Ångermanland ~ 16 jan

Just nu rullar Pride på Biograferna. Filmen utspelar sig i Magaret Thatchers Storbritannien 1984 där högern är på offensiven. Mot HBTQ- och arbetarrörelsen.

Thatcher beslutar att stänga eller sälja ut samtliga statliga gruvor. Gruvarbetarna svarar med strejk. Hårt sätts mot hårt och strejken blir lång. Strejkkassorna töms och snart har arbetarna knappt pengar till mat. Men stöd kommer från ett oväntat håll.

Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) bildas på 10 ställen i landet. I filmen får vi följa en grupp aktivister från London. De märker främst av gruvstrejken i form av att trakasserierna från polisen lättnar. Samtidigt inser de att Thatcher istället satt in polisen mot gruvarbetarna.

LGSM ser gemensamma intressen med gruvarbetarna. Också de blir utsatta för repression från staten och de har en gemensam fiende: Thatcher. De konservativa gör vad de kan för att använda aids-epidemien för att slå mot HBT-rörelsen. En seger för gruvarbetarna skulle vara en förlust för Thatcher.

De börjar skramla med hinkar för att samla ihop pengar till gruvarbetarna. Till en början är motståndet stort, både hos gayaktivister och gruvarbetare. Men med tiden vinner solidariteten över fördomarna och främlingar blir till vänner.

När strejken är över är det gruvarbetarna som sluter upp i Pride-tågen. På Labours kongress 1985 tar partiet ställning för lika rättigheter för homosexuella, mycket tack vare gruvarbetarfackens stöd.

Filmen utspelar sig för 20 år sen men har stor relevans idag. I vänstern rasar en debatt där identitetspolitik ställs mot klass. På en samma sätt som vissa ställde feminism mot klasskamp finns det dem som skruvar på sig nu när transpersoner och rasifierade höjer rösten.

På andra sidan finns dem som i sin ambition att väga samman alla förtryck, normer och privilegier i en intersektionell analys helt snurrar bort klassperspektivet och maktanalysen blir platt.

Det som förenar tappas bort. Precis som i filmen, där huvudpersonen Mark är bög och arbetarklass, är de flesta transpersoner eller rasifierade arbetarklass. Om klasskampen ska bli möjlig måste den också vara inkluderande.

Också där det inte är möjligt att förenas i klasskamp erbjuder solidariteten en bro. Som i somras när Queers for Palestine gick i Stockholm Pride. Vad har ni här att göra undrade vissa. HBTQ-personer dör i Israels krig svarade aktivisterna. För dem är solidaritet självklart.

Pride lär oss att solidaritet inte handlar om att vara god. Solidaritet betyder att vi är starkare tillsammans. Hand i hand. Skuldra mot skuldra.

Här har vänstern mycket att lära i ett läge där klyftorna växer mellan hipsterkvarter, villaghetton, bruksorter, förorter och landsbygd.

Genom att höja blicken kan vi hitta det som förenar oss.

Jonas Bergström

Posted in Ledare | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Tre önskningar inför 2015

Ledare publicerad i Gotlands Folkblad, Piteå-Tidningen, Värmlands Folkblad och Tidningen Ångermanland ~ 5 jan 

Längst upp på önskelistan 2015 står en ny ekonomisk politik. Det finns stora behov av investeringar i järnväg, bostäder, utbildning, sjukvård och grön omställning. Allt detta bygger samhället starkt och bidrar till fler får jobb. Den ekonomiska politiken är nyckeln för att lyckas på alla dessa områden.

De regler som omger den ekonomiska politiken är nu över 20 år gamla. De skapades under den ekonomiska krisen på 90-talet. Även de som tyckte att de var rätt då måste se att läget i dag är ett annat.Allt fler kräver investeringar för att få igång ekonomin. Den Internationella världsbanken, som inte kan anklagas för att vara särskilt radikala, har riktat kritik mot Sveriges allt för passiva ekonomisk politik.

När den första socialdemokratiska budgeten läggs, efter 8 år av högerstyre, måste det märkas och kännas. Också i Filipstad och Sollefteå. Jämlikheten måste stärkas. Landet måste byggas ihop.

Detta är omöjligt att göra med en borgerlig ekonomisk politik. Med Decemberöverenskommelsen på plats är det dags för socialdemokratin att gå på offensiven. Den som får ner arbetslösheten kommer att belönas.

Den andra önskningen är att antirasismen under 2015 går från symbolik till politik. Under 2014 attackerade nazister deltagare i feministisk och antirasistiska manifestationer och moskéer och romska läger sattes i brand.

Samtidigt arrangerades också stora antirasistiska demonstrationer och på nästan varje ort där Sverigedemokraternas valturné slog ner vände lokalbefolkningen dem ryggen.

Också under 2015 behövs antirasistiska manifestationer. Men framförallt behövs antirasistisk politik. Hatbrotten måste prioriteras och moskéer och synagogor måste garanteras det skydd de behöver. Samtidigt behöver den strukturella rasismen som påverkar människors vardag och möjlighet till arbete och bostad bekämpas med en politik för jämlikhet.

Ödesfrågan är om borgerligheten kan hålla stången mot Sverigedemokraterna. Så fort valet var över såg vi, trots löften, olika former av samverkan mellan högern och SD på flera orter runt om i Sverige. När en tredjedel av moderaternas kommunalråd vill se samarbete med SD och Kristdemokraterna gör utspel som hyllas av SD finns stor anledning till oro.

En tredje önskan är en självständig svensk utrikespolitik. Sverige kan, trots att vi är ett litet land, vara en stark röst för internationell solidaritet. Det såg vi under hösten när Sveriges erkännande av Palestina följds av liknande beslut i en rad länder samt i Europaparlamentet.

Under 2015 bör erkännande av Palestina följas upp med det självklara: sanktioner mot Israels ockupation på ett liknande sätt som EU infört sanktioner mot Ryssland för deras annektering av Krimhalvön.

Under 2015 är det också dags för Sverige att erkänna Västsahara, världens sista koloni som ockuperas av Marocko.

Posted in Ledare | Leave a comment

Rasistiska frågor har inga antirasistiska svar

Har funderat på detta med Reinfeldts tal igår. När Reinfeldt sa att pengarna är slut.

Pengarna är slut? I så fall beror det på att Reinfeldts regering bland annat köpt Nuon för 97 miljarder och sänkt skatten för storbankerna med 4 miljarder. Dessutom har Reinfeldt, som tjänar en miljon om året – efter skatt, tjänat över 150 000 kr på inkomstskattesänkningarna, 8000 kr om året på sänkt fastighetsskatt och gjort ROT och RUT-avdrag för 250 000 kr.

Men nu är pengarna slut säger Reinfeldt. När människor nu flyr från Irak vill Reinfeldt säga att detta kommer kosta väldigt mycket. Därför finns det inte pengar till reformer de kommande fyra åren. ”Moderaterna lovar nära nog ingenting” säger Reinfeldt stolt.

Det Reinfeldt gör med sitt tal är att flytta fokus från ”höger vs vänster” till ”flyktingar vs välfärd”. Jag vill betona att är det bra att Reinfeldt står upp för flyktingmottagande men hans svar på frågan ”flyktingar eller välfärd?” spelar mindre roll. På samma sätt spelar svaret på frågan, som ställdes i SVT:s Agenda, ”Hur mycket invandring tål Sverige?” mindre roll.

För det är själva frågeställning som är problemet. Rasistiska frågor har inga antirasistiska svar. Det finns inget ett ”eller” mellan flyktingar och välfärd. Invandringen är ingen ”belastning” för Sverige som vi måste bestämma en ”maxgräns”  innan vi inte ”tål” mer.

Därför var Reinfeldts tal, ur ett antirasistiskt strategiskt perspektiv, varken modigt eller fint utan katastrofalt. Reinfeldt använder sig av SD:s frågeställning ”invandring eller välfärd” och därmed legitimeras SD. Strålkastarljuset riktas mot Åkesson som ensamt kan utropa att han minsann är den enda som väljer välfärd framför invandring.

Dessutom vet vi ju att Åkessons och Reinfeldts frågeställning är falsk. Givetvis kan och ska vi ge skydd åt flyktingar OCH att satsa på fler jobb åt unga, mindre klasser i skolan och fler anställda i vården. Ett bättre Sverige. För alla.

Däremot har vi inte råd med Reinfeldts skattesänkningar för rika OCH satsningar på välfärd. Det är där valet står.

Posted in Antirasism | 5 Comments

Feminism för vem?

Under avslutningsceremonien på Nordiskt Forum:

Samtliga nordiska jämställdhetsministrar välkomnas upp på scen för att hålla tal. Sist får Norges jämställdhetsminister Solveig Horne från Fremskrittspartiet ordet.

Jag och min vän rycker till. Varför bjuds en person från Fremskrittspartiet in? Var det inte Solveig Horne som sagt att ”tjejer har också ett ansvar vid våldtäkter”? Vi buar. Andra applåderar.

Efter sitt tal får Horne, som alla andra ministrar, en fråga av konferenciern:
– Kommer den nya norska regeringen att avskaffa kvoterade bolagsstyrelser?

Hela situationen var absurd. Men först nu förstår jag också hur absurd själva frågan var. Konferenciern hade kunnat ta tillfället i akt och frågat om aborträtten (som många menar är under attack i Norge) eller om hur den norska regeringen behandlar romer. Istället väljer hon att ställa en fråga om kvoterade bolagsstyrelser.

Är överklasskvinnors karriärsmöjligheter verkligen det viktigaste kritiken mot norges blåbruna regering? Hur kan det vara viktigare än rasism, kvinnors villkor på arbetsmarknaden eller aborträtt?

Tyvärr är inte detta första gången den senaste tiden som kvotering till bolagsstyrelser lyfts upp som en feministisk fråga framför andra. Vi måste ställa frågan: feminism för vem?

Feminism utan klassmedvetenhet blir platt.
Feminism utan antirasism blir vitt.

Posted in Antirasism, Feminism | Tagged , , , | Leave a comment

Den flummigaste debattartikeln någonsin

Blev visad denna ”debattartikel” när jag var i Umeå i början på februari och skrattade tills jag dog. Nu låg jag hemma i feberyra och kände för att gå loss på den i paint. Allt för er skull! Håll till godo.

OBS, inget första april-skämt.

(sorry Miljöpartiet)

Klicka för större bild

MP 2

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , , | 29 Comments

Kvinnorna förväntas vara samhällets gummiband

Ledare publicerad i Tidningen Ångermanland 5/3

Hur står det till med jämställdheten i Sverige? Inför den internationella kvinnodagen 8 mars har LO släppt Jämställdhetsbarometern, en gedigen rapport där LO med hårda fakta jämför villkoren för kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken.

Arbetarkvinnor har i störst utsträckning deltidsanställningar, jobbar flest kvällar och nätter, har oftast delade turer, har minst inflytande över sin arbetstid, störst psykiska och fysiska krav i arbetslivet och är oftast utsatta för våld eller hot om våld.

När arbetarkvinnor inte är på arbetet är de som oftast är föräldralediga, lämnar och hämtar på dagis, tar hand om de äldre samt städar, tvättar och diskar.

Kvinnorna är de som förväntas vara flexibla. De är samhällets gummiband, de som håller ihop arbete och familj.

Men dessa två sfärer av arbete, på arbetsplatsen och i hemmet, ställer så stora krav på arbetarkvinnor att de inte går att kombinera. Därför tvingas många arbetarkvinnor att arbeta deltid för att orka med.

Också när det gäller den lön som faktiskt betalas ut är klyftorna stora. Arbetarkvinnorna tjänar i genomsnitt 17000 kronor i månaden, arbetarmännen tjänar 23000, tjänstemannakvinnorna 27000 och tjänstemannamännen tjänar 37000.

Som en konsekvens av villkoren på arbetet, arbetet i hemmet, omöjligheten att kombinera dessa två samt sämre ekonomiska villkor är det också arbetarkvinnorna som har störst problem med sömn, värk, stress, oro och ångest.

Jämställdheten går oerhört långsamt fram konstaterade LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson igår.

Samtidigt har 2000-talets diskussioner om jämställdhet till stor del fokuserat på det så kallade livspusslet, hur gummibanden ska töjas, hur tiden ska räcka. Lösningarna blir då individuella: städhjälp, barnvakt, RUT-avdrag och kanske en butler i tunnelbanan? Alla är individer och får välja sina egna individuella lösningar.

Men vilken valfrihet finns i verkligheten? Vilken makt har en kvinna som arbetar deltid i äldreomsorgen att välja att jobba heltid? Att välja högre lön? Att välja ett annat yrke? Vårt samhälle kommer alltid behöva professionell personal som tar hand om oss när vi inte kan göra det själva. Varför ska inte då det arbetet värderas högre?

LO gör i och med Jämställdhetsbarometern upp med detta liberala maktbegrepp, synliggör klass och könsstrukturer, visar hur de samverkar samt kommer med konkreta förslag.

Som rätt till heltid, kvoterad föräldraförsäkring, utökad barn- och äldreomsorg, arbetsmiljöarbete, stärkt anställningstrygghet samt att fack, arbetsgivare och stat tillsammans tar ett riktigt ansvar för jämställda löner.

LO:s förslag skulle ge reella förbättringar i många kvinnors vardag. Nu återstår att se när Sverige får en regering som är intresserad av att föra denna politik.

Jonas Bergström

Posted in Feminism, Ledare | Tagged , , , , , , , , , , , , , , | 2 Comments

Ett misstag?

Ett misstag:
13 arbetsgivare sökte personal
Arbetsförmedlingen kallade 61000 till mötet
tusentals kom
korridorer fylldes
dörrar stängdes
folk fick vänta
några slussades in
de flesta lämnades kvar.
Utanför. Upprörda.
Då ringde arbetsförmedlingen polisen.

Ett misstag:
en bild
köer utan slut till arbetsförmedlingen
säger mer än nyhetsrubriken
”Över 400 000 är arbetslösa”.

Ett misstag. Verkligen?
– Tyvärr. Många sökte jobbet, men tjänsten är redan tillsatt. Lycka till med jobbletandet.
– Tyvärr. Det var många som sökte till kursen, men du är inte antagen. Lycka till med att komma in på en annan utbildning.
– Tyvärr. Jag vet att du rest långt och att visningen skulle börja kl 10. Men någon kom hit redan 09:30. Och vi är överens nu så… Lycka till med att hitta en bostad!

Ett misstag som synliggör:
det finns inte rum för alla
i detta först till kvarn-samhälle
så spring
snabbare än de andra
bor du långt utanför staden?
Spring ännu snabbare.

Annars:
vänta utanför
det enda du ser
är de andra i kön
och det enda alla andra ser
är bilden i tidningen
på dig
i en kö med tusentals andra.

Vad ingen ser.
Är de med nycklarna till de låsta rummen.

***

Skärmavbild 2015-01-16 kl. 15.38.37

Aftonbladet: 61000 arbetslösa kallade till samma möte

Posted in Diktförsök | Tagged , , , , , , , | Leave a comment