Nordpolen har blivit Nordpoolen.
Juli månad har varit en till tre grader varmare än vanligt på Arktis. Det för med sig att havsisen smälter och att det bildas sjöar. Det händer varje sommar men forskare menar att det sker i större omfattning i år.
Enligt en rapport som publicerats Nature ökar issmältningen på nordpolen snabbare än man trott tidigare och det riskerar att leda till att 50 miljarder ton metangas läcker ut i atmosfären. Metangas är en mer aggressiv växthusgas än koldioxid och finns under permafrosten.
Detta skulle givetvis få förödande konsekvenser för klimatet, men också för ekonomin. Enligt en uträkning som gjorts vid en rad universitet beräknas kostnaderna till 60 tusen miljarder dollar, vilket är i nivå med omsättningen på hela världsekonomin 2012.
Detta är en nyhet borde slå ner som en bomb i en nyhetstorka som är så svår att Aftonbladet publicerade en krönika om att det inte finns något att skriva. Ändå går nyheten förbi oss. Varför nöjer vi oss med att notera: ännu en rapport om att det håller på att gå åt helvete?
Francis Fukuyama skrev efter kalla krigets slut och Berlinmurens fall att historien var slut. Kapitalismen hade visat sig så överlägsen att den aldrig skulle utmanas. Kanske kännetecknar detta vår tid: vi tänker som om historien vore slut, som om det inte finns några andra sätt att organisera samhället och ekonomin än på just det sättet vi gör idag.
Mängder av nya filmer och böcker har som tema hur överlever man i en civilisation som gått under. Det verkar lättare för att föreställa sig apokalypsen än att världens ledare skulle komma överens och göra de nödvändiga förändringarna som krävs.
Så när vi ställs inför ännu en nyhet om denna gigantiska utmaning som klimatförändringarna innebär är vi oförmögna att tänka utanför den box som den nyliberala hegemonin innebär.
Istället presenteras mer av samma som lösningen. Det pratas om grön kapitalism och att vi ska kunna fortsätta producera och konsumera mer och mer då teknikutvecklingen ska lösa alla problem åt oss. Det framstår som naivt när vi i Sverige konsumerar resurser som om vi hade tre jordklot.
Vårt sätt att leva måste ändras. Klimatförändringarna kräver att vi slutar tala om tillväxt som om det vore något heligt och att det ges utrymme till samhällskritik och idédebatt.
Karl Marx menade att filosofer bara försökte förklara världen, men att det gällde att förändra den. Kanske är det, precis som filosofen Zizek påpekar, dags att göra tvärt om. Att istället för att säga exakt vad som ska göras börja ställa frågorna. Hur vi kan organisera samhället så att det blir hållbart, härligt och jämlikt?
Låt samtalet börja. Isarna på Arktis kan inte vänta.
Tweet
