Krönika publicerad i Tidningen Ångermanland 22/5
Gränskontrollen i Rafah är sedan fem dagar stängd mot Gaza. Ingen tillåts passera.
Varje kväll är den sista. Varje morgon borstar jag tänderna, packar ihop mina grejer och ge mig redo för att åka iväg. Vi skulle ha landat på Arlanda i söndags men vi är kvar här i Gaza.
Vi säger inte längre hej då till våra vänner. Vi säger ”Vi ses imorgon. Inshallah!” Vi försöker fånga dagen, även om dagen är fångad i Gaza. Och vi hoppas att dagarna inte blir till veckor.
Det var när sex egyptiska soldater kidnappades i norra Sinai som Egypten svarade med att stänga gränsen till Gaza. Nu vet man att det är Salafister från Egypten som kidnappat soldaterna. Ändå är det Gaza som straffas. Poliser och soldater vid gränskontrollen i Rafah strejkar. Tills deras kollegor fritagits håller de alla människor i Gaza som gisslan.
I Gaza har 1,5 miljoner människor varit inlåsta i sju år. Vi, fem personer från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, har bara varit inlåsta fem dagar. Vi delar inte situationen med Gazas befolkning men vi börjar ana vad det innebär att vara instängd.
”Andas havet!” sa en vän till mig när vi lämnade Kairo. Haven har genom historien fört människor samman. Men för Gazaborna är havet inte en symbol för frihet utan för ofrihet. Ingen kan åka längre ut än 6 nautiska mil från Gazas kust utan att bli stoppade av israeliska militär. Fiskarna hindras från att fiska.
När vi sitter och äter middag vid Medelhavets strand får vi reda på att fisken vi äter är importerad från Egypten.
Vid landgränsen mot Israel finns en nio meter hög mur, innanför muren finns av en 300 meter bred buffertzon. Detta har gjort att 30 procent av jordbruksmarken i Gaza inte kan användas. Vi träffar bönder som förlorat sin inkomst och som under Israels krig mot Gaza fått växthus förstörda och djur dödade.
Och om vi lyfter blicken mot himlen ser vi små vita ballonger och drönare. De har övervakningskameror. Israel är alltid redo att inleda ett flyganfall med stridsflygplan. I tätbebyggda Gaza city finns hål i stadsplaneringen, bostadshus som raserats med bomber.
När Israel inledde sin blockad mot Gaza 2007 minskade importen drastiskt och exporten försvann nästan helt. Arbetslösheten har skjutit i höjden men det sorgligaste är att en hel ungdomsgeneration har förlorat hoppet. Tomrummet fylls allt för ofta med våld och droger.
Att vara instängd innebär också något annat. Det känns som att förlora en bit av sin själ. Som att alla känslor och upplevelser blandas med en dos sorg. Som människor har vi ett inneboende behov av att vara fria. När vi berövas vår frihet gör det ont i oss.
Fick ett långt mail från min mamma som avslutades med: ”Är det något ni behöver?”
När vi satt och drack Pepsi i en fotobutik berättade butiksägaren att två av hans butiker förstörts av bomber och att blockaden gör livet svårt. Han sa: ”Vi behöver inte pengar, vi behöver frihet.”
Jag önskar att jag får tillbaka min frihet så att jag kan bli hel igen. Jag önskar att jag och mina vänner snart kan resa hem till dem vi saknar. Och jag önskar av hela mitt hjärta att Palestina en dag blir fritt, så att människor blir fria.
Jonas Bergström är krönikör på ledarsidan och befinner sig just nu i Gaza city
